Den svenska klockstapeln, med sitt karakteristiska grönmålade klocktorn, är ett av Gustavias mest ikoniska landmärken och förkroppsligar öns rika svenska koloniala arv. Den byggdes 1799 och ersatte tornet på den protestantiska kyrkan Sophia Magdalena som stod i närheten fram till 1857. Den timrade kyrkan, uppkallad efter den svenska drottningen, var ett av de tidigaste byggprojekten som genomfördes av svenska kolonister, vilket belyser deras engagemang för att etablera en religiös närvaro på ön. Kyrkans invigning den 22 juli 1787 av prästen Swen Thunborg markerade ett viktigt ögonblick i S:t Barths religiösa historia.
Dess ekumeniska karaktär, som betjänade lutheraner, anglikaner, katoliker och metodister, återspeglade kolonins olika andliga landskap. Den stora orkanen 1837, som ödelade stora delar av ön, förstörde även kyrkobyggnaden. Den lämnades att förfalla och revs slutligen 1867, varvid klocktornet blev kvar som en ensam påminnelse om dess existens. Klockstapelns konstruktion, som finansierades av den svenske domaren Anders Bergstedt, visar på kolonialmyndigheternas personliga investering i öns infrastruktur. Under sin storhetstid spelade klocktornet en avgörande roll i samhällets dagliga liv och ringde klockan 6 på morgonen och klockan 20 på kvällen för att markera tiden för alla gustavianer.
När en urtavla lades till under renoveringen 1931 cementerades dess betydelse som offentlig tidtagare ytterligare. Idag står det svenska klockstapeln inte bara som en funktionell struktur utan som en symbol för St Barths unika historia, som blandar svenskt kolonialinflytande med det karibiska ölivet.
